Machina libera

Wednesday, December 28, 2005

Har man rätt till sina personuppgifter?

Något som ofta diskuterats i debatten om upphovsrätt är huruvida Antipiratbyrån har rätt - både moralisk och laglig - att samla in piraters ip-nummer. Frågan rör oftast huruvida ip-nummer är en personuppgift. Man tar för givet att personuppgifter är något som man har rätt till, i privatlivets namn. Jag ifrågasätter detta. Detta kanske förefaller inkonsekvent, då jag bekämpar teledatalagring med näbbar och klor. Det är dock viktigt att komma ihåg att det jag motsätter mig är tvånget att lagra data, inte att man ska få göra det. Jag har skrivit om detta tidigare:
Jag har inget principiellt emot att en ISP lagrar data, för då kan man välja en annan ISP. Att datalagring inte blir populärt bland kunderna och att det kostar massor av pengar borde leda till att så gott som inga ISP:er genomför det. Frågan är om någon skulle göra det över huvud taget.

Nicklas Lundblad skriver i sin bok det låsta nätet att skyddet för integriteten bör så i proportion till vilken makt den övervakande parten har. Det är en mycket rimlig princip. Och som vi vet har staten i princip asolut makt med sitt våldsmonopol. Vilken sorts människor som makt drar till sig är sedan tidigare känt: dem som kan korrumperas. När sådana människor våra vakter, vem skall då - för att använda en kliché - vakta dem?

Av Lundblads princip följer att staten inte skall övervaka någon. Det är rimligt. Men eftersom staten finns till endast för att skydda våra rättigheter måste den ha rätt att övervaka misstänkta personer - och endast misstänkta personer. En person som blir felaktigt övervakad ska kunna begära ersättning.

För att återgå till huvudämnet, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger att vi har rätt till skydd för privatlivet. Min åsikt är dock att det skyddet gäller mot staten och endast staten. Man kan sluta avtal som begränsar ens frihet och rättigheter. Jag kan till exempel sluta ett avtal med min arbetsgivare att jag inte ska säga negativa saker om företaget, eller avslöja en hemlig formel. Det betyder inte att jag inte har yttrandefrihet. Jag har frivilligt gett upp en del av den. Antag till exempel att ett flygbolag A kräver att alla passagerare ska visiteras. Om jag anser att detta är orimligt - jag kanske inte vill att någon gorilla klämmer mig på pungen - står det mig fritt att välja flygbolaget B eller att ta tåget. Så är icke fallet om staten kräver att alla som färdas med flygplan eller tåg skall visiteras. Då har jag inget val.

Därför kan kravet på integritet ställas endast mot staten, eftersom vi då inte har något val, annat än att få ett vapen riktat mot oss.

När vi nu rett ut privatlivsfrågan kan vi tackla frågan om personuppgifter. En personuppgift är enligt Personuppgiftslagen en uppgift som kan knytas till en fysisk person. Det mest uppenbara exemplet är naturligtvis ett namn. Frågan är då om man har rätt till dessa uppgifter, det vill säga: har jag rätt att samla in personuppgifter utan deras ägares godkännande eller inte? Notera att jag skriver ägare i brist på ett bättre ord, inte för att ge intrycket att personuppgifter kan ägas.

Man skiljer mellan negativa och positiva rättigheter. Enkelt uttryckt är en negativ rättighet rätten till avsaknad av tvång, den kan formuleras så att den börjar med "Du skall icke". "Du skall icke dräpa", till exempel. Man kan använda Robinsontestet för att avgöra om en rättighet är negativ. Testet går ut på att man betraktar Robinson Crusoe som är strandsatt på en öde ö. Om Robinson har rätt till X så är X en negativ rättighet. Robinson har rätt att säga vad han vill - alltså har han yttrandefrihet, erge är yttrandefrihet en negativ rättighet. Däremot är rätt till sjukvård en positiv rättighet, eftersom Robinson inte kan säga sig ha rätt till sjukvård. Positiva rättigheter innebär att man har rätt till något, och de står i motsatsställning till negativa rättigheter - någon måste ju tvingas att ge en detta.

Vid en första anblick kan det verka som om Robinson har rätt till sina personuppgifter (vi antar alltså att personuppgifter betraktas som egendom, och att behandla dem utan "ägarens" samtycke är alltså att initiera våld mot någons egendom). Men det är bara för att han är ensam. Antag då att Fredag kommer till ön. Om man är konsekvent - vilket man alltid bör vara - är mitt utseende en personuppgift, alltså har jag rätt till det. Det skulle innebära att jag har rätt att bestämma hur mitt utseende och beskrivningar av det sprids och tillverkas. Men det får absurda konsekvenser. Låt oss återvända till ön och se hur detta påverkar Robinson och Fredag.

När de möts för första gången deklarerar Robinson tydligt att han minsann har rätt till sitt utseende, och Fredag får absolut inte memorera det och nåde honom om han ritat ett porträtt av Robinson. Det kan ju fortfarande se ut som om rätten till sina personuppgifter är en negativ rättighet. Ja, det enda krav som ställs är "Du skall icke memorera eller avbilda Robinsons utseende", det vill säga "Du skall icke stjäla Robinsons personuppgifter", om vi anser att personuppgifter är egendom.
Men rättigheter måste vara motsägelsefria. Robinsons rätt till sitt utseende innebär att han bestämmer över Fredags kropp och egendom. Vad ger Robinson den rätten?

Detta resonemang kan naturligtvis generaliseras till andra personuppgifter. Nu kan ju Robinson och Fredag ingå avtal, men det är inte en praktiskt lösning. Min poäng kvarstår: om man har rätt till sina personuppgifter (om man kan äga dem) har man en rätt att bestämma över andras kroppar och egendom. Att säga att rätten till ens personuppgifter är en negativ rättighet skapar en motsägelse. Jämför med immaterialrätt.
Jag kan tala om för dig vad jag heter och var jag bor, men jag kan inte hävda att jag har någon rätt att hindra dig från att tala om detta för någon annan. Jag kan ingå ett avtal med dig, självklart. Men det är ju varken praktiskt eller rimligt. Framför allt är det omöjligt att upprätthålla ett sådant avtal. Om jag mot förmodan lyckas bevisa att en person A känner till det jag berättat för dig - hur bevisar jag att det är du som har berättat det för A?

Nu frågar läsaren kanske hur jag ser på staten och personuppgifter. Jag finner den frågan simpel att besvara. Kom ihåg att jag är libertarian, och därmed vill ha en nattväktarstat. Alltså lyder frågan: varför behöver nattväktarstaten mina personuppgifter? Jag kan tänka mig att nattväktarstaten endast skulle behöva uppgifter om brottslingar, och brottslingar har ju förbrukat sina rättigheter... Eftersom en personuppgift är en uppgift som kan knytas till en fysisk person så är teledata inte personuppgifter. Vad jag menar är att om man inte vill att någon ska veta någonting om en, så bör man inte tala om det för denne.

Vidare menar jag att man inte kan hävda att privatlivet kränks om det inte är staten (eller någon annan) som tvingar fram det. Antag till exempel att en hyresvärd får för sig att montera kameror i allas sovrum. Det är ingen kränkning av privatlivet: jag kan ju välja att inte hyra en lägenhet med kamera i sovrummet. Flyttar jag in i en sådan lägenhet accepterar jag ju kameran (förutsatt att jag får veta det, annars är det bedrägeri). Och en sådan hyresvärd skulle inte få många kunder... Privatlivet kränks endast när staten tvingar alla att ha kameror i sina sovrum, ty då har man inget val. Hyresvärden kan ju även tvinga mig att flytta in i lägenheten, men då är det snarare min rörelsefrihet som kränks.

0 Comments:

Post a Comment

<< Home